Ordet är mitt

Anders Kjellner

I detta nådens år, 2024, vill jag som vanligt en massa på Aphem. Vi börjar med något som glädjer mig ofantligt, en konstutställning med Jalmar Lindgren. Den är beskriven på andra ställen. Men jag vill berätta om Jalmar, om hans försynta, kloka, eftertänksamma  personlighet. Några skulle kalla honom långsam i talet. Med viss rätt. En av många anektdoter är belysande. Jalmar satt med sin gode vän Fredrik Behrstål i dennes stora sal på Salaholm och kurade skymning. Som sig bör vid skymningskurande, sade de två vännerna föga eller intet. En tredje vän, sågverksägaren Einar G Karlsson, Hulöjarn kallad, anslöt sig till sällskapet, satte sig och kurade han också. Einar var emellertid lite ”hastigare” än vännerna, så när det gått en halvtimma utan att något dryftades sa han med viss otålighet ”här seger i då inte möe” Hans uttalande gav ingen reaktion hos de andra båda. Men när ytterligare fem minuter gått samlade sig Jalmar till ett svar präglat av mycket långsam eftertänksamhet. ”Näe, dä gär vi inte, men dä vi seger, dä har tyngd”